DANS
Keres – en balett i två akter
Koreografi och regi: Teet Kask. Musik: Sander Mölder och Timo Steiner. Scenografi: Ülar Mark. Libretto: Andri Luup. Dirigent: Kaspar Putnins. Ljusdesign: Margus Vaigur. Video: Taavi Varm. Ljuddesign: Kaarel Tamra. Kör: Estlands filharmoniska kammarkör. Musikensemble: YXUS ensemblen. Dans: Benjamin Thomas, Francesco Piccini, Iago Bresciani, Carlos Campo Vecino, Cristina Krigolson och Abigail Mattox.
Alexandersteatern 29.10.
Steget från tävling eller idrott till scenkonst behöver inte vara långt, speciellt om man tar fasta på dramatiskt laddade skeenden som kamp, maximala prestationer och människoöden inom ramen för detta. Om man, som i baletten Keres, lägger till minnen, kollektivt medvetande och en hel nations samtidshistoria, rör man sig på ett brett och mångfasetterat område, som väl öppnar sig för olika tolkningar och betydelser.
För ett år sedan kunde vi som en del av firandet av republiken Estlands hundraåriga historia ta del av Estlands nationalbaletts gästspel med “landets första balett” Kratt till musik av Eduard Tubin. Nu visas nyaste nytt på den fronten i form av baletten Keres, ett beställningsverk för jubileet, signerat av den meriterade koreografen Teet Kask.
Keres tar fasta på Paul Keres, en världsberömd estnisk schackmästare, vars aktivkarriär från tiden strax före andra världskrigets utbrott i slutet av trettiotalet fram till 1960- och 70-talet, sammanfaller med de tyngsta och mest dramatiska åren i Estlands historia – och gav honom status som nationell hjälte. I föreställningen är det trots det inte fråga om teckning av en livsbana. I stället tar man fasta på det dramatiskt och kontrastfyllt svartvita i schack och i historiska skeenden och låter Paul Keres fungera som spegel, lins eller filter för nationens öde.
Sex handplockade dansare ur Estoniabaletten, Benjamin Thomas, Francesco Piccini, Iago Bresciani, Carlos Campo Vecino, Cristina Krigolson och Abigail Mattox, förkroppsligar enskilt och tillsammans olika aspekter av den gentlemannalika schackmästarens karaktär och liv. Dansmaterialet är dynamiskt växlande och det framförs genomgående med stil och finess.
Det hela är medvetet abstrakt och mångbottnat och det gör upplevelsen av föreställningen synnerligen aktiverande. Man upptäcker, tänker och känner och reflekterar över det man vet om vårt södra grannlands förhållanden under decenniet som gått utan att en enda gång bli skriven på näsan.
Här är det inte bara dansen som träder fram utan hela scenen med kammarkör, sex musiker i flyttbara plexiglasburar, ljud- och ljusdesign och video, är en del av den koreografiska kompositionen. Den specialkomponerade musiken av Sander Möller och Timo Steiner är likt scenens handling starkt stämningsskapande i sina olika kombinationer av levande, bandat och samplat material. De dokumentära inslagen av bandade berättande röster platsar väl i helheten.
Mitt intryck är att detta stilfullt kunniga, medvetet öppna och mångbottnade sätt att närma sig ämnet slutligen gör ett mycket starkare intryck än en tänkbar, mera manifesterande eller högtravande approach någonsin kunde ha gjort.